Allmäna ventilationskrav

Funktionskravet är formulerat på ett sådant sätt att någon särskild typ av ventilationssystem inte förespråkas. Byggherren ansvarar för att välja den typ av system, F, FT eller S, som uppfyller alla krav till skydd för hygien, hälsa och miljö.

Val av system kan inte göras utan kännedom om vilka flöden som systemet skall transportera. Med stora flöden bör fläktar installeras för att inte kanalerna skall bli orimligt stora. En annan begränsning i friheten av systemval ligger i hur uteluft i byggnader med F-system skall tillföras utan att det termiska klimatet påverkas eller dragproblem uppstår.

Fläktsystem
Uteluftsflödet styrs av kravet på att bortföra föroreningar från verksamheter liksom luftburna utsöndringsprodukter från människor och byggnadsmaterial. Även måttliga emissioner från byggnadsmaterial kan ge stort behov av uteluftstillförsel. Flödesbehovet styrs även av den rumsliga utformningen. Hög personbelastning och låg rumshöjd medför stort behov av uteluftstillförsel. I båda fallen leder det normalt till att FT-system installeras.

Självdragssystem
Vid måttliga eller små uteluftsflöden kan självdragsventilation vara ett alternativ. Självdragssystem är dock till sin effektivitet starkt begränsat. Sommartid förekommer termiska stigkrafter mycket sparsamt, vilket ger lägre flöden. Flödesbehovet kan dock vara mindre under den varma årstiden då fönster kan hållas öppna. Punktformiga föroreningskällor, till exempel matos, kräver anordningar med god ventilationseffektivitet för att inte belasta inomhusmiljön. Vintertid kan den termiska stigkraften vara hög och orsaka större luftväxling än önskvärt med drag och ökat värmebehov som negativa effekter.

Ett självdragssystem kan dimensioneras för termisk drivkraft vid en temperaturskillnad av 4 °C. Med den förutsättningen kan tillräcklig ventilation erhållas generellt sett. Vid låga utetemperaturer får man dock överventilation, som måste förhindras med någon form av strypanordning – som helst är automatisk.
Ett alternativ kan vara att dimensionera systemet för en betydligt större temperaturskillnad. Det ger klenare kanaler, men samtidigt otillräcklig kapacitet när temperaturskillnaden är mindre än den dimensionerande. Då kan tillräckligt flöde erhållas med hjälp av en stödfläkt, till exempel i kök och badrum med en badrumsfläkt. Stödfläktar kan också vid behov ge forcerat flöde, vilket man inte kan åstadkomma med naturligt självdrag. Metoden med ”förstärkt självdrag” uppfyller önskemålet om ventilationsflöde med hänsyn till verksamheten oberoende av utetemperaturens växlingar.

I till exempel flerbostadshus, där underhåll av stödfläktar hör till fastighetsägarens uppgifter, kan åtkomligheten för regelbunden översyn vara ett problem. Ett sätt kan vara att kombinera översynen med rensningen av rensningspliktiga kanaler då lägenhetsinnehavaren är skyldig att bereda skorstensfejaren tillträde. Eftersom sotningsfristerna numera har förlängts och vissa imkanaler inte längre ingår i sotningplikten, bör fastighetsägaren införa ”frivillig kanalrensning”. En annan lösning kan vara att stödfläktar utförs som kanalfläktar och placeras i ett gemensamt utrymme, till exempel på vinden. Fläktarna förutsätts då vara manövrerbara från lägenheterna.

Ventilationskrav
Ventilationssystem skall utformas för ett lägsta uteluftsflöde motsvarande 0,35 l/s per m² golvarea. Rum skall kunna ha kontinuerlig luftväxling när de används. I bostadshus där ventilationen kan styras separat för varje bostad, får ventilationssystemet utformas med närvaro- och behovsstyrning av ventilationen. Dock får uteluftsflödet inte bli lägre än 0,10 l/s per m² golvarea då ingen vistas i bostaden och 0,35 l/s per m² golvarea då någon vistas där.